Utställning med insamling till forskning om Endometrios

Det vankas utställning! Jag är så spänd och nervös inför morgonsdagens vernissage, men också så otroligt taggad och förväntansfull.

Jag kommer att ha en insamling där 25% av vinsten från utställningen skänker jag till forskning om sjukdomen Endometrios - en sjukdom 10-15% av alla födda med livmoder drabbas av. 

Jag vill här dela med mig av en text jag skrivit som kommer att finnas som del av informationsblad.

"Att leva med Endometrios

Endometrios, mens och skam

Endometrios - en extremt vanlig sjukdom bland människor födda med livmoder - är knappt erkänd. I många fall är sjukdomen handikappande. Det är väldigt vanligt att man inte kan studera när det är som värst, än mindre leva ett normalt liv. Många av oss med Endometrios kan heller inte arbeta. Denna sjukdom syns inte på utsidan, och pratas sällan om. 

Menstruation är från barndom/tidig pubertet någonting som skapar skam, används som kränkande och förtryckande (“har du mens eller?!”) och anses otrevligt och besvärligt - för alla. Helst ska det inte pratas om alls, och “jag har sån fruktansvärd mensvärk” byts mer än gärna ut mot “jag har lite ont i magen” för att en inte ska behöva mötas av rodnande lärare, klasskamrater, medarbetare eller vänner. Skammen mens skapar är enligt samhällets normer mer viktig att ta hänsyn till än de riktiga problemen. Man är fånge i sin egen kropp - oförmögen att göra någonting åt situationen - men faktumet att mens är "äckligt" är tydligen mer betydande än smärtan som får dig att kallsvettas, skrika och gråta.

Det är så otroligt viktigt att skolsköterskor och personal på ungdomsmottagningar har kunskap om Endometrios. Många ungdomar vågar på grund av mens-tabun inte berätta om sina problem för vänner och har därför ingen referensram där ens egna situation är onormal. Man kanske tror att alla har lika mycket besvär. Har man då inte lärt sig vad som är rimligt i smärt- och blödningsväg under menstruation är det svårt att veta om man ska söka vård eller ej. Därför är det så otroligt viktigt att elever i pubertetålder får lära sig ordentligt om menstruation i skolan, och att skolpersonal lär sig om Endometrios. 

Menstruation måste avdramatiseras. Att ha en livmoder kan i många fall vara outhärdligt, och att då även ha en inövad skam som får dig att inte prata om den gör saken så mycket värre. Alla som har mens får inte problem eller biverkningar i form av smärtor och/eller rikliga blödningar. Dessa människor ser kanske ingen mening med att prata om mens då de inte märkvärt påverkats negativt av menstruation. 

Men alla de som måste sjukskriva sig på grund av sina smärtor eller att de blöder så mycket att de inte får sova - eller kanske både och - förtjänar respekt, omtanke och förståelse. 

Att söka vård

Det finns orimligt många läkare/skolsköterskor/ungdomsmottagningar i Sverige som inte ens VET vad Endometrios är. Detta gör att man många gånger kan bli hemskickad med tips om alvedon eller andra receptfria smärtstillande läkemedel, och får höra att det “bara är mensvärk”. 

Det är i dessa fall viktigt att man inte ger sig, varken som patient eller anhörig. Att man kräver vård, och byter läkare/vårdcentral om man inte blir tagen på allvar. Vi är så otroligt många som inte fått vård förrän efter 5-10 år - för att inte ens de utbildade inom ämnet vet vad det är. Du som patient, eller din familj/nära och kära kan själva behöva komma med förslag på vad som ska göras och agera doktorer - Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. 

Fel diagnos - Endometrios och andra kroniska sjukdomar

Många av oss med Endometrios lider även av andra kroniska sjukdomar, med IBS som en av de vanligaste.

IBS är en vanlig slaskdiagnos som slängs ut till höger och vänster. Den kan vara allt från att man har ont och diarré/är förstoppad en gång i månaden, till att man har smärtor, "orolig" mage och illamående varje dag.

IBS är en sjukdom som kan “gömma” Endometriosen genom att ge liknande symptom, och är en diagnos som friskt används inom vården. Men har du, som jag, betydligt mer smärtor och magproblem under menstruation är det viktigt att du går till en gynekolog och undersöker ifall du även har Endometrios (eller om det möjligtvis är enbart Endometrios).

Tyvärr är det många gynekologer som inte kan så mycket om Endometrios. Det gäller att hitta rätt, och att byta gynmottagning om man inte får den hjälp man behöver. Ring gärna till flera gynmottagningar och fråga om de har gynekologer som är duktiga på Endometrios. Det finns duktiga Endometriosläkare i Sverige, det gäller bara att hitta dem.

Undersökning och diagnos

När en gynekolog gör en undersökning för att titta efter Endometrios börjar hen oftast med en vanlig gynundersökning samt ultraljud där hen tittar efter Endometrioshärdar. Det är dock relativt vanligt att dessa inte syns vid vanligt ultraljud - du kan alltså ha Endometrios även om det inte syns under en standardgynundersökning. 

Ge inte efter förrän vården gjort sitt bästa för att hjälpa. Om du själv mår för dåligt för att ringa runt och leta efter rätt läkare och gynekolog, be då (om du har möjlighet) en närstående om hjälp med detta. Nu är det (äntligen) fler och fler som pratar om Endometrios, och det kommer förhoppningsvis att vara lättare att få ordentlig vård.

Viktigt att komma ihåg:
Det är aldrig normalt att behöva uthärda extrema smärtor eller orimligt rikliga blödningar, oavsett om det är Endometrios som ligger bakom eller inte. Du ska få hjälp, och vården ska göra sitt bästa.

Min vädjan till Dig

Mitt mål med insamlingen och dessa informationsblad är att forskningen ska gå framåt, och att kunskap och förståelse om Endometrios ska spridas. Min önskan till Dig som läser detta är att du sprider vidare kunskapen om att denna sjukdom finns. Du kanske själv har någon nära dig som har haft stora problem vid menstruation, en familjemedlem eller vän som lider av symptom som skulle kunna bero på Endometrios. Oavsett om det är/visar sig vara Endometrios eller inte är min vädjan att du visar respekt och förståelse för vad denna person känner - både fysiskt och psykiskt. Att du inte ryggar undan när du hör ordet “mens”. Att du lär dina barn, nära och kära samma sak - att menssmärtor och mensblod aldrig någonsin får förknippas med skam. 

Tillsammans kan vi verkligen göra skillnad. "

Tillbaka

I kväll vill jag börja med att förklara varför dessa blogginlägg återkommer.

Mitt mål med skrivandet är inte att vinna medömkan. Visst är det så att jag ofta skriver för att få ur mig alla känslor som smärtorna, illamåendet och ångesten skapar. Men anledningen till att jag delar med mig av mina texter är att jag vet att det finns så många andra som har det som jag, eller liknande, som inte säger något. Som förlorar vänner, jobb och som lever i ständig smärta - men inte berättar. Och jag förstår dem. För det känns ofta hopplöst att berätta när man vet att de man talar till inte kan förstå. Varken utbildade inom sjukvården eller vänner. Att inte få förståelse för hur man kan se helt frisk ut utifrån men inte kunna följa med på spontantesor, utekvällar eller bara en sväng på stan. Jag klandrar inte dig som inte kan sätta dig in i hur det är. Men jag hoppas att jag, genom mitt skrivande, kan få fler att ta upp telefonen och ringa, skicka ett sms eller bara tänka på dem som man slutat inkludera i sin vänskapskrets. För att hen ändå aldrig kunde vara med. Hen tackade ju ändå alltid nej.

Jag är själv en sådan. En som exkluderats ur x antal umgängen för att jag inte var tillräckligt mycket med på spontanhäng, eller tvingats avstå i sista stund pga kroppen. En som bara "glidit ifrån" gängen, från ingenstans. En som "ändå aldrig hör av sig". När man är sjuk - kroniskt sjuk, varje dag, likaväl som magsjuk (de flesta kan säkert relatera till det sistnämnda) - hör man ofta inte av sig till andra än de som finns fysiskt nära, till exempel i samma hus. Det finns flera orsaker till detta, men för min del är en stor del att jag inte vill vara till besvär. Och en så enkel sak som att jag inte orkar. För tankeverksamheten räcker inte till till att komma på något vettigt att säga. Och då känner jag mig verkligen bara i vägen, om jag inte har något annat att komma med än hur dåligt jag mår.
Men vet ni? Bara för att man inte hör av sig betyder det inte att man inte hade behövt ett litet "jag tänker på dig". Eller bara förståelse för att vänskapen ändå värderas högt från den sjukas sida, trots att man inte setts eller hörts på länge.

De som känner mig väl vet hur djupt rotat rädslan för att bli lämnad är i mig. För jag har blivit det av så många "vänner", så många gånger. Men så finns de som stannar. Världens finaste familj, och världens finaste vänner. Det är svårt att visa och beskriva tacksamheten jag (och de flesta jag pratat med i samma sits) känner inför dessa klippor. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dem.



Tillbaka i fosterställning på toalettgolvet. Illamåendet och smärtorna triggar i vanlig ordning panikångest, som i sin tur leder till ännu mer illamående. Jag kan mycket om kroppen nu, och förstår den bättre. Förstår att hjärnan är bra på att känna igen smärta och illamående. Den är så bra på det att signalerna feltolkas och skickas flera gånger om, bara för att hjärnan har övat en jävla massa på att känna igen dessa signaler, vilket leder till mer smärta.

Min terapeut är glad att jag vill lära mig om kroppen och ångesten. Hon kan ju bara hjälpa mig med det psykiska av min sjukdomsbild, och blir glad när jag förklarar för henne att jag redan vet mycket av de sakerna hon bett mig läsa på om. Hon lärde ju mig det för flera år sedan. Förra mötet lärde hon mig dock en massa mer om hur min skitkropp fungerar. Hur den, som sagt, blir bra på det den gör ofta. Ganska logiskt, men inte superpraktiskt för någon i min sits, med en hjärna som tränar på att känna igen smärta varje dag. Jag fick förra gången också bättre förståelse för hur smärta och ångest ofta går hand i hand. De hänger liksom ihop. Också ganska logiskt, visst? För ångest är ju egentligen en väldigt bra grej. Den är till för att skydda oss när vi är i fara, och hjälpa oss agera snabbt och instinktivt. Men när ångesten triggas av en smärta man går med dygnet runt är den inte så praktisk eller hjälpsam längre. Snarare raka motsatsen.

Jag hatar min kropp. Varje dag är ett krig - ett virrvarr av smärta, kämparglöd, uppgivenhet, styrka, svaghet, illamående och ångest. Varje natt präglas av mardrömmar i olika former, och jag minns inte sist jag vaknade utvilad. Jag är så in i helvete trött på att vara sjuk med sjukdomar som "inte finns", och jag vet att så många andra är i samma sits.

Jag hatar inte min kropp för hur den ser ut, jag hatar den för vad den gör mot mig och min familj. Jag är handikappad, men har inga erkända sjukdomar och får därför väldigt, väldigt sällan förståelse från någon som inte lever med mig och ser hur det faktiskt är - varje dag. Jag har inte en dåligt dag ibland. Jag har en bra dag ibland. Alla andra dagar är som vanligt.

Den 11:e maj ska jag operas. En titthålsoperation för att se om jag lider av endometrios. Hittar de ingenting så har jag inte sjukdomen, så enkelt är det enligt min doktor på Sahlgrenska. Hittar de ingenting står jag där igen, tillbaka på ruta ett.

"Tjejer bajsar inte"

Alltså detta uttryck har stört mig i alla år. Jag vet inte hur det är i grundskolan nu för tiden, men när jag var yngre hörde man detta allt för ofta, och för en ung kvinna som hade ont, fick krampattacker och konstant var oroad över var närmsta toalett var satte det igång ännu mer ångest. Ingen fick ju veta att jag hade diarré, för jag som tjej skulle ju inte bajsa.

Även nu när jag blivit "vuxen" har jag fått inpräntat att kvinnor skall ICKE prata om varken blod eller annat som kommer ut ur den delen av kroppen.

Men med risk för att vara äcklig - VI MÅSTE PRATA OM BAJS OCH MENS.

Okej, jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är särskilt attraktivt med en människa som bajsar. Oavsett om du är man eller kvinna, eller ingendera. Men jag har då aldrig hört någon påstå att killar aldrig bajsar, utan snarare hejarop och skratt när ämnet män-som-bajsar tas upp.

Ett annat härligt påstående är ju att tjejers bajs luktar rosor. Jag kan ärligt säga att jag aldrig, när jag gått in på en toalett efter en annan dame, har känt doften av rosor. Aldrig. Inte på något vis mer rosendoftande än när en annan har gjort nummer två.

Många unga tjejer lider av magproblem och ångest. 1 av 10 som är födda med livmoder lider av sjukdomen Endometrios med symptom som extrema (!!) smärtor både under och mellan menstruationer, illamående, samt opålitliga magar som när som helst kan sätta igång. Även detta är i många fall fruktansvärt smärtsamt. Jag blev själv sjuk när jag gick i högstadiet och kommer väl ihåg hur det är att ha extrema menssmärtor samtidigt som man sitter med diarré - på en skoltoalett. För det första är man livrädd att ens gå ut från klassrummet. De andra kan ju förstå vad som ska hända! De har säkert sett att jag tagit mig för magen, och nu kommer de förstå att jag BAJSAR! Herregud, tänk om de dessutom sett bindorna i min väska och fattar att jag dessutom har MENS?!

Flera av mina kvinnliga bekanta har berättat om hur de inte kunnat göra nummer två på flera dagar, eftersom de hela tiden haft sällskap av sin nya pojkvän (har aldrig hört samma problematik från kvinnor i förhållande med andra kvinnor, konstigt nog..), och då kan man ju inte bajsa?!

Jag respekterar att detta är känsliga ämnen. Men nu får det räcka med allt hyschande.

Endmoetrios - en extremt vanlig sjukdom bland personer födda med livmoder- är knappt erkänd. I många fall är sjukdomen handikappande. Det är väldigt vanligt att man inte kan studera när det är som värst, än mindre leva ett normalt liv. Många av oss med endometrios kan inte arbeta. Man är fånge i sin egen kropp, men faktumet att det är "äckligt" är tydligen mer betydande än smärtan som får dig att kallsvettas, skrika och gråta. Så berätta inte för någon att du har bajsat, och blöder, även om du fortfarande dryper av svett och torkar tårarna. För det är ju äckligt med bajs och mens.

Alla med Endometrios lider inte av symptomen utöver menstruationsperioder. Men många av oss har andra kroniska magproblem också.

En väldigt vanlig slaskdiagnos som slängs ut till höger och vänster är IBS. IBS kan vara allt från att man har ont och diarré/är förstoppad en gång i månaden, till att man har smärtor, "orolig" (jag tror ni fattat nu) mage och illamående varje dag. Detta gör även denna sjukdom extremt oklar och svårbehandlad, samtidigt som jag har väldigt svårt att tro att den "duger" för att bli sjukskriven.

Jag är fullt övertygad om att anledningen till att inte forskningen om Endometrios har kommit längre är att det är en sjukdom som handlar om mens. För man ska ju inte prata om mens! Det är äckligt, och det är säkert inte så illa som du säger - det är väl bara lite mensvärk?

Det finns orimligt många läkare i Sverige som inte ens VET vad Endometrios är. Alltså, hör ni?! (läs: läser ni) Utbildade läkare vet inte vad en sjukdom som 10% av världens kvinnor lider av!!

För den handlar ju om mens, och det är äckligt. Blä.

Jag låg för två år sedan inne på Sahlgrenskas gynakut i tre dygn pga blodförlust. Min mens gjorde så att jag höll på att förblöda, och jag var bara några få enheter från att få blodtransfusion. Några år tidigare hände samma grej, men då blev jag hemskickad från vårdcentralen med järntabletter och de peppande orden "du är ung - du har säkert ett bra hjärta". När jag sedan låg där på Sahlgrenska och berättade om förra gången jag fick dessa extrema blödningar, och hur lågt mitt blodvärde var då, konstaterade sjuksköterskan att jag den gången legat under gränsen för att få blod.

Men ingen sa någonting. Inte första gången det hände, och inte andra. Man fixade bara problemet - dvs såg till att jag inte förblödde - sen skickades jag hem utan någon uppföljning över huvud taget, än mindre tips om att prata med läkare om eventuell Endometrios, som dessa extrema blödningar - och extrema smärtor - mycket väl tyder på.

Nej, nu räcker det.

Jag är en kvinna som lider av kronisk smärta, och minns inte sist jag gick en dag utan att ha ont. Min vardag består av illamående, mardrömmar varenda natt, lågt blodvärde, panikångest och ständig oro för vad som komma skall. Jag har i 10 år haft perioder med extrema kramper och diarréer.
När jag går in i en byggnad tittar jag direkt vart toaletten är. Den vanan har hängt med i 10 år, sedan jag blev sjuk. För när som helst kan helvetet sätta igång.

Min mage styr mitt liv.

Tillsammans gör vi skillnad.

Hur mycket jag än försöker förstå hur jävlig kampen mot cancern är, så går det inte. Jag kan inte helt förstå smärtan, ilskan, sorgen, stunderna av hopp, glädjen, saknaden, och alla andra känslor just du känner i ditt cancerhelvete. Oavsett om du själv är drabbad, din syster, din pappa, bästa vän, eller någon annan människa i ditt liv kämpar mot cancern, så är din kamp - er kamp - någonting jag inte kan sätta mig in i. Varje fall, varje krig, är unikt. Varje känsla, varje skrik, varje skratt, varje tår. 

Men hos Ung Cancer finns det stöd från människor som också har sina egna, unika krig, som du kan få förståelse hos. Som du kan dela tankar med, gråta med, skratta med, och hitta kämparglöd och styrka hos. Människor som vet hur det är att kriga mot en så hänsynslös sjukdom som cancer.

Trots att dina känslor är just dina och bor i dig, trots att ditt och dina näras cancerkrig är just ert, så har vi alla någonting gemensamt. Vi hatar fan Cancer.

Jag kan inte göra mycket, men jag vill göra så gott jag kan för att hjälpa till.

Jag auktionerar därför ut min akrylmålning "Sea of Roses", canvas 50x40cm, till förmån för Ung Cancer. Auktionen kommer att hållas här på min Facebooksida Sofia Svärd Art och pågår fram till och med 20:e februari klockan 12:00. Hela försäljningspriset går oavkortat till Ung Cancer.

(Eventuella leveranskostnader står köparen själv för.)

Lägg ett bud genom att skriva i kommentarsfältet på facebook, kommentera en bild, eller skicka ett PM.

Länk till Sofia Svärd Art:

https://www.facebook.com/pages/Sofia-Sv%C3%A4rd-Art/102829666577273?pnref=story


Var med och gör skillnad. 

För ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 
Så är det verkligen.

Konst

Det var länge sedan jag la upp min konst här i bloggen! Jag har haft ett par ganska produktiva veckor med nya teckningar, målningar och även nya designs på kläder och accessoarer i min spreadshirt webshop (30 dagar photoshop trial ftw). Kika gärna in där om ni vill! http://sofiasvardart.spreadshirt.se/

Jag har även en konstinstragram där jag i princip bara lägger upp konst. http://instagram.com/sofiasvardart/

Och vet ni, förresten? Det är SNÖ här i Ljungan!! Äntligen! 

Att en så enkel fråga kan vara så svår

"Läget?"

Tänk att det kan vara så svårt att svara på en så till synes enkel fråga.

Jag hör hur jag försöker slingra mig igenom något slags svar och blir så jävla trött på mig själv. Svara bara "bra, själv?" på frågan, som en vanlig människa!! Bara gör det.

Men istället svarar jag något i stil med "Heh, ja, allt är ju relativt. Men precis just nu är det helt okej. Själv?"

Tillbaka får jag ett "jo men det är bra", precis som jag själv så gärna hade velat svara. Människan som ställt frågan är en helt fantastisk fin person, och jag vet att hen bryr sig på riktigt. Jag skulle kunna berätta att lovet har spenderats med min underbara familj men i nästan ständig smärta, berättat om provresultat och om det senaste läkarbesöket med min fantastiska läkare. För hen hade det inte spelat någon roll, tror jag.

Jag kanske är för ärlig? Kanske tänker för mycket - som jag så ofta gör.

Det är ju mig det ligger hos, mig det är jobbigt för.
Frågan är så vänlig egentligen, men för mig är den förknippad med ångest.

Varje gång jag får frågan dras allting upp. Jag försöker känna efter hur jag mår just idag, inte hur jag mått igår eller de senaste månaderna. Bara idag. Jag inser att idag har vart lika mycket upp och ner som den senaste veckan - jag har haft väldigt ont, skrattat så jag gråtit, vart väldigt ledsen och väldigt lycklig. Då är det svårt att göra svaret enklare genom att utgå ifrån hur jag mått idag.

Jag har väldigt svårt att tro att jag är ensam om att ha svårt med korta och genuina svar till frågor som handlar om hur en mår. Men just jag råkar ha ett väldigt kasst pokerface. Är jag irriterad över någonting som du gjort så lär du märka det, på samma sätt som du lär märka om jag är väldigt, väldigt glad.

Jag är ärlig, och det är jag stolt över. Men det gör det väldigt svårt för mig att låtsas som att allt är bra när det inte är det.

Därför kan en så vänlig och fin fråga bli svår för mig, när sanningen är alldeles för lång och komplicerad för ett snabbt svar i förbifarten.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar att få frågan.
Jag måste bara jobba på hur jag ska kunna svara utan att överanalysera hur dagen varit. Det är fruktansvärt psykiskt påfrestande att ha ont varje dag, och det går liksom inte över direkt de stunder smärtan eventuellt försvinner. Men idag har jag som sagt skrattat hysteriskt, och jag ska försöka börja svara på frågan utifrån hur mina bästa stunder under dagen varit.

Jag är fortfarande Sofia

"Proverna visar ingenting. Allt såg bra ut. "

Jag vet att jag borde vara glad. Glad att jag slipper starkare mediciner livet ut, att jag inte behöver göra regelbundna gastroskopiundersökningar i många år framöver. Men jag är allt annat än glad att ännu en gång få höra att "allt ser bra ut". Jag har ont och mår illa varje dag och drömmer mardrömmar varje natt. Utmattad. Hur kan det se bra ut?

Min läkare säger att detta - ur hennes synvinkel som doktor - ger förhoppningar om att det kommer kunna bli bättre. Att detta skov kan gå över. Men hur ska jag kunna tro på det, när jag fortfarande står vilsen med en eventuell endometrios-diagnos och en sjukdom som IBS vilken jag har fått höra från start (fram till min nuvarande läkare) att "jag får lära mig att leva med".

Jag är så trött. Så trött på att inte få vila ut ens när jag sover. Trött på att inte veta, inte kunna planera, eller vara spontan. Veta att vad jag än äter så kommer jag att få ont. Att vara fånge i min egen kropp.

Jag är 23 år och tar varje morgon och kväll fram två apoteket-påsar med medicin. Det är inga konstigheter - minst 7 tabletter med kvällsmaten, varje kväll. Flera av medicinerna är magmedicin i olika former. Men det verkar inte hjälpa. Det känns som att vi testat allt.

Jag är "i vanliga fall" en väldigt glad, social och ganska knäpp dam. Skrattar ofta för högt, ser ut som en galning under tiden, och kan nog tolkas som ganska lättroad. I sociala sammanhang med människor som aldrig träffat mig förr skulle ingen märka att jag var sjuk, det är jag ganska säker på. Jag är stark, och står upp för mig själv och det jag tror på. Detta verkar jag dock få sota för när det gäller vården - när jag mår relativt bra är jag såpass övertygande stark och klarspråkig att jag inte verkar sjuk. Hur väl jag än beskriver hur jag mått så verkar det inte komma fram.

När jag istället är riktigt dålig så kan jag knappt prata, vilket inte heller är någe vidare bra. De senaste vårdbesöken har jag haft någon med mig för att stötta och klargöra. Mamma, storasyster, pappa, dåvarande pojkvän - mina älskade klippor - har fått övertyga. De har suttit där tills läkare och gynekologer har fattat. Det får mig att tänka på de som inte har någon som skyddar dem. Någon - eller i mitt fall några - som stöttar, berättar, stärker, agerar läkare (söker upp möjliga hjälpmedel, sjukdomar, dieter på internet) när man själv inte orkar längre.

Vi har ett vårdsystem där man i många fall verkar behöva vara frisk för att orka vara sjuk.

Jag är en glad, sprallig, drivande och engagerad människa. Brinner för jämställdhet, djurrätt, miljö. Trivs bäst på scen, på hästryggen, eller med en hund i knät, helst med min fantastiska familj nära. Är som mest rofylld när jag får teckna, rita eller måla. Jag har underbara vänner. Är välsignad med nära och kära som stärker och hjälper.

Det här är fortfarande jag - jag har bara mindre tid att vara mig själv när jag mår dåligt.